Igår var jag i Malmö. (Det kommer att komma ett annat inlägg om det.)

Efter att ätit gott, lekt, går runt, tittat på fotboll så var Cillas bror så gullig så han körde mig till Bussen på Latinskolan.

Jag skulle in och handla på Hemmakväll innan bussen kom..

När jag står i kön där så står där 4 killar, ja små killar åldern kan väl vara mellan 15-18år. Utanför står det 3 till som väntade på dessa.

-          Vad har du för problem? Hör jag den minsta säga.

Jag förstod att det var till mig, men jag lekte att jag inte hörde det.

-          Jo jag frågade vad du har för problem? Hör jag igen och så ställer dom sig runt om mig.

-          Jag?? Frågade jag, Jag har inga problem.

När du kommer ut ska jag visa dig vart du tillhör och vilka problem du har.

 

Nu är det så här att jag hatar gäng, jag hatar sådana människor som har ett sådant tragiskt liv att dom måste gå ut och leka tuffa för att dom tror att det ger dom pondus.

Jag är inte rädd för att dö, men jag har super ångest för att bli misshandlad eller försvinna från mina barn.  Vem ska ta hand om dom om något händer mig. Min äldste har mist sin pappa han har bara mig, ja han är vuxen men han är fortfarande mitt barn.

 

Rädslan av att vara ute på kvällar eller när det är mörk har jag sedan några år tillbaka.

En gång i jesusparken inne i Malmö hoppade ( jag tror dom var mellan 9-12 st) på mig. Kl var 02 på natten. Jag fick slås och springa, jag har nog aldrig slagits så eller sprungit så fort i hela mitt liv. Dom hotade med pistol jag trodde jag skulle skita på mig. När jag ringde polisen så fick jag som svar: Det är vardagsmat för oss. Vi kan inte göra något.

Där tappade jag allt för poliser tyvärr.

( Så ska man lära sina barn att poliser är bra, hmmmm jag har lite svårt för det)

Det tog några år innan jag vågade mig ut igen pga snorungar där föräldrarna borde straffas. Hur kan man låta sina barn vara ute vid den tiden och inte veta vart dom håller hus.

 

I alla fall, efter några år ska jag gå och jobba. Jag jobbade nätter. Började kl 23.00 så jag tog alltid taxi till mitt jobb pga rädslan.

Jag ska gå in och handla innan jobb nere i jour butiken på Lantmannagatan och när jag står i kassan så kommer där in en pundare med pistol och rånar stället. Kvinnan som stod i butiken skriker då får han panik och riktar pistolen mot mitt huvud och säger: GE MIG DIN VÄSKA.

 

MIN VÄSKA!!!!! Aldrig i livet, där ligger min telefon och mina sista pengar.

 

Jag gav inte väskan men i huvudet gick tankar, KRILLE är hemma han kommer inte ens veta att mamma dör här och nu.

 

Pundaren får panik och springer ut, jag får panik och springer ut. Jag hör polisbilar överallt. Jag gömmer mig mellan bilarna som är parkerade och hoppas på att Pundaren inte ska skjuta av panika.

Då hör jag folk skrika, han är gömd mellan bilarna…Oj då här tror dom att jag är rånaren.

Poliser överrallt och jag kan gå ut på gatan, så säger jag. Han sprang in i Parken.

Precis då kommer kvinnan i jourbutiken ut och säger NEJ det är inte hon, hon är en stammis.

 

Ingen förstår min rädsla, rädslan att mina barn kan mista mig.

Folk tycker jag är löjlig som är rädd.

Jag vill inte festa om jag inte vet att jag kommer bra hem. Jag vill inte gå bort om jag inte vet hur jag ska komma hem. Taxi till Bara är för dyrt för att kunna vara i Malmö på kvällen/natten. Bussen sätter jag mig ALDRIG mer på.

 

Vi fortsätter med gårdagen:

Jag kände hur mina ben började skaka och jag kände paniken inom mig. Jag kunde inte tänka längre.

Jag ville bara ta upp mobilen och ringa efter Krille, men jag vågade inte ens det.

Killarna gick ut och stod utanför. Jag gick ut och bara gick förbi dom.

Jag såg en buss komma och jag började springa till den. Jag vet inte vilken buss jag hoppade på förrän jag hoppade av då såg jag att det var 130..

Jag hoppade på första bussen, benen skakade och jag började få panikångest.

Benen ville knappt bära mig men det var så skönt att åka ifrån dom. Jag hoppade av på värnhem och hade bara i tankarna. Snälla 142an kom, va inte isönder kom inte försent. Låt mig bara få komma upp på bussen. Jag vill BARA HEM.

 

Bussen kommer, dörrarna där framme är sönder så jag får hoppa på där bak, när jag hoppar på ser jag en skymt av en av killarna, men jag vågar inte vända mig om och titta utan bara går fram  ”betalar” och sätter mig.

Paniken börjar krypa i mig ordentligt, jag känner att jag kommer tuppa av, jag andas som om jag sprungit 1000 mil… Jag smyger med min mobil och skriver till Dennis att jag tror att dom sitter på bussen. Men att jag inte vågar vända mig om.

Då säger buss chaffören, bussen är i sönder vi måste byta buss vid IKEA.

Tro mig,jag ville Dööööööööööööööö jag började hyper ventilera.

Jag blev så arg på mig själv. Vart fan tog TUFFE SILLA vägen.

 

Bussen stannar och jag går bak och ser att killarna sitter på denna buss allihop.

Jag blev glad att vi inte behöver gå ut och stå ute och vänta på en buss utan att en annan buss redan stod på plats.

Jag går in i den bussen och sätter mig frame.

Mina ben bär mig knappt länge jag skakade så jag inte ens kunde skicka sms. jag ville inte att dom skulle se att jag hade en mobil och att jag satt o skrev så jag höll den i smyg och skrev med vänster hand att Dennis måste lämna My ensam och möta upp mig på busshållsplatsen för dom sitter på samma buss.

Den resan var en sådan dödsresa, jag vet att ni inte förstår. För är man inte så rädd så kan man inte förstå det.

Vi åker och hamnar i Bara och killarna hoppar av i Bara Centrum.

Jag smsar Dennis att han kan vända hem till My igen för dom har hoppat av.

Där kommer mina tårar jag kan inte sluta gråta.

Jag ringer Krille och gråter som ett litet barn.

Paniken släpper…

JÄVLA ungar, dom fattar ju själv inte vad dom ställer till med.

Jag kommer att träffa på dom, jag kommer en dag att säga till dom.

Jag hoppas inte dom bor här i Bara men antagligen gör dom ju det.

 

Så nu till alla som läser detta. NEJ JAG kommer inte på era fester eller något när jag inte kan ta mig hem i lugn o ro.

 

Mitt hem är min trygga punkt…